• Linkedin Social Ikon
  • Facebook Social Ikon
  • Instagram

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

© 2020 by Brainz.

  • Brainz Magazine

Inspiratören Aron Anderson om drivkraft och inställning

Uppdaterad: mar 27

Aron Anderson, 32, är inspiratören, föreläsaren och äventyraren som gång på gång bevisat att allt är möjligt med rätt inställning. Vid 9 års-ålder blev han rullstolsburen efter ett cancerbesked, men har trots det utfört fler äventyr och expeditioner på de mest exotiska platser som många av oss andra inte ens vågar drömma om. Fredrik Elfqvist träffade Aron på Scandic Downtown Camper för en öppen intervju om hur man tar sig igenom svåra motgångar.

Aron Anderson på Scandic Downtown Camper

Aron är ett par minuter försenad på grund utav tåget. Jag frågar om han vill att jag beställer en kaffe åt honom under tiden men får till svar att han försöker undvika koffein då Vasaloppet hägrar runt hörnet (intervjun gjordes en vecka innan Vasaloppet). Han kommer direkt från Lund efter att han föreläst nere i Löddeköpinge för de anställda på Bauhaus.


Hur mycket föreläser du?


Jag var i Köpenhamn igår, Göteborg häromdagen och som sagt Löddeköpinge idag. Det blir en hel del föreläsningar. Totalt på ett år blir det väl cirka 120 föreläsningar där jag ena veckan kan ha 10 föreläsningar, för att andra veckan bara ha 1. Haha, så det är ett väldigt ojämnt schema!


Som jag förstått det har du väldigt många olika föreläsningar? Det är inte bara en och samma du kör?


- Precis. Jag anpassar mig efter vad kunden vill ha, tittar på vad dom har för utmaningar och hur jag kan bidra med mina erfarenheter. Men mitt huvudområde är drivkraft och att ha rätt inställning. Därifrån utgår jag och sedan kan man grena ut.


Just drivkraft och inställning är synonymt med Aron. I föreläsningen berättar han om sin egen livsresa, om pojken med mycket spring i benen som vid 7-års ålder diagnostiserade med cancer och som efter en operation blev rullstolsburen.


Hur tacklar man det här när man är så pass ung? Minns du mycket från den tiden, hur du mådde?


- Det gick såklart väldigt mycket upp och ned hur man tacklade allt, men jag minns en hel del från den tiden. Just traumatiska händelser har ju en förmåga att etsa sig fast i minnet. Det var väldigt många olika sätt och aspekter att tackla det på. En sak var att ha perspektiv på saker och ting, att det fanns andra barn som hade det värre än vad jag hade. Ser du någon annan som har det tuffare och värre än dig själv kan du stanna upp och tänka att du kanske har det ganska bra ändå.


- Jag kan ju exempelvis vara jätteglad över att jag sitter i rullstol om jag jämför mig med andra, medan om jag träffar någon som är blind kanske han är superglad över att han är blind och inte sitter i rullstol. Allting är så pass individuellt och det går egentligen inte att vara objektiv.


Aron Anderson

- Jag minns specifikt en händelse när jag låg på sjukhuset och fick cellgifter och delade rum med en annan pojke. För varje gång jag spydde så spydde han tre gånger. På något sätt ger det mig perspektiv.


Var du deprimerad under den här perioden eller var det pannben redan vid den åldern?


- Jag var inte direkt deprimerad. Det var nog mer att jag var ledsen och att jag kände det var en "sugig" situation. Men jag kan inte säga att jag gick runt och var deprimerad. Mycket tror jag beror på den fantastiska support jag fått från mina föräldrar, att dom alltid funnits där för mig och stöttat mig.


- Jag försökte även leva så vanligt som jag bara kunde efter mina förutsättningar. Jag minns speciellt när mina föräldrar gav mig en kniv i födelsedagspresent på min 9-års dag då jag älskade att tälja. Två dagar senare skulle jag in på sjukhuset för behandling och jag ville såklart ha med mig kniven, haha. Mamma var orolig och tänkte - "Hur ska det här gå", men det slutade i alla fall med att jag sitter där med kniven och täljer, samtidigt som jag får dropp. Jag försökte leva som vilken 9-åring som helst, även fast jag var på sjukhuset.


- Det är klart att sjuksyrrorna och läkarna tyckte det var lite märkligt, men samtidigt så var vi som tur var på ett sjukhus utifall att något skulle gå snett, haha.


Barn kan ju vara väldigt elaka, du utsattes aldrig för någon mobbning?


- Vid något tillfälle var det en i skolan som kallade mig en jävla cancerunge. Mamma kom till skolan och satte sig i ett rum med honom och berättade hur det låg till, och sen var han inte så kaxig längre. Så jag har varit väldigt skonad kring just den biten.


Aron har aldrig låtit hans handikapp hindra honom. Han har bland annat bestigit Kebnekaise, simmat över Ålandshav och utfört en svensk klassiker (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet). Han har även tävlat i Paralympics. 2012 genomförde han en höftoperation som inte föll väl ut, utan han tvingades lägga ned sin elitkarriär.

Aron Anderson på Scandic Downtown Camper

2012 var du vuxen och man har kanske en lite större förståelse för saker och ting. Vad sved mest om du jämför att tvingas lägga ned karriären mot beskedet att du blev rullstolsburen som barn?


- Inget av dem. Den smäll som var hårdast var när cancern kom tillbaka när jag var 11-12 år. Jag hade kämpat mig igenom ett par tuffa år och såg äntligen "andra sidan". Det kändes som en rejäl käftsmäll att man på något sätt måste börja om igen. Du har gått igenom det här tidigare och du vet vilket helvete som väntar - igen.


Hur tog du dig igenom det den där andra gången?


- Det var jäkligt tufft. Det var som jag sa, jag visste exakt vad det innebar och vad som väntade mig med alltifrån operationer till cellgifter. Det är klart att det var jobbigt att jag tvingades lägga ned karriären 2012 och avsluta min dröm jag kämpat för varje dag i 12 års tid, men på något sätt var det i alla fall inte liv och död.


"Jag är ju egentligen bara en vanlig människa som även jag har dåliga dagar. Även jag har gett upp"

Det är uppenbart att du är en stor inspirationskälla för många, men jag är lite nyfiken på om du hade någon du såg upp till när du var liten?


-Jag hade, precis som alla andra, en affisch på Peter Forsberg, haha. Men jag förstår vad du menar, men det fanns egentligen inte någon på samma sätt. Jag hade ingen som var i min situation som jag kunde se upp till, utan det fick bli Foppa och hans inställning om att man aldrig ska ge upp. Tjurskallig och mycket pannben!


. Sen tycker jag såklart det är oerhört häftigt och fint att det finns folk som ser upp till mig. Nu på vägen hit var det faktiskt någon som stoppade mig för att berömma det jag gjort och berätta att han köpt min bok. Det är så häftigt att kunna vara den person för folk om man ser till min situation, men samtidigt är det också en stor press. Jag är ju egentligen bara en vanlig människa som även jag har dåliga dagar. Även jag har gett upp, haha.


Det är intressant att du tar upp det. Att du lyckats med mycket är vi överens om, men har du misslyckats med någonting där du verkligen bara gett upp?


- Det finns massor med mål jag inte uppnått. Vi vände på Mount Elbrus i Ryssland, vi kortade av expedition i Sydpolen, så det finns självklart äventyr jag inte lyckats fullfölja. Men det är inte så att jag har gett upp för att orken eller viljan inte funnits där, utan man har varit tvungen att inse att omständigheterna gör att målet vi satt upp inte är nåbart. Då finns det inget att gräma sig över, utan man får ta med sig den erfarenheten och lära sig av det istället.

Aron Anderson, Sydpolen 2016

Varför bör man anlita dig som föreläsare?


- Jag vill tro att jag hjälper folk att hitta tillbaka till sin drivkraft, till sin inre motivation. Att förstå hur man ska pusha sig själv vidare - trots motgångar. Tittar man på forskning idag vad som är det viktigaste faktorn för att lyckas så är det att aldrig att ge upp. Så länge man fortsätter och är riktigt j*vla envis så går det. Hur gör man för att orka när man vill ge upp? Hur kan man hitta den där inre glöden och den där drivkraften när allt känns motigt? Jag vill inspirera folk och ge dom verktygen.


"Börjar man tycka synd om sig själv går det väldigt snabbt utför, men kan vi hitta perspektiv kan vi också hitta tacksamhet"

Jag ber Aron att dela med sig lite av vad han föreläser om, för att få en större förståelse av vad det är han gör på scenen.


  1. - Vart väljer vi att lägga fokus? På Kebnekaise var det så jobbigt så jag orkade inte ens tänka på toppen. Jag försökte istället hitta en sten eller något annat riktmärke 100 meter fram och tänkte att dit ska jag nu, till jus den stenen, för det är uppnåeligt och jag kan se det framför mig. Att översätta det till det vardagliga livet när du har något stort projekt på gång så dela upp det i massa smådelar, ha en checklista och bocka av. Sätt upp många mikromål.

  2. - Skriv ett brev till dig själv där du svarar på frågan "Varför?". Varför ska jag göra det här? En vecka föreläste jag på ett sjukhus för sjuksköterskor. Dom har ett ganska tydligt "Varför" - dom ska rädda liv. Någon dag därpå var jag och föreläste på ett företag som tillverkar vodka. Deras "Varför" är helt annorlunda. Båda grupperna kan säkert vara lika drivna som människor, men dom har helt olika drivkrafter. Skriv ett brev till dig själv där du rannsakar dig själv. Vad triggar dig? Vad är din inre drivkraft? Vad får dig upp ur sängen på morgonen? När det känns tungt och du tappar glöden så ta fram brevet och läs det. Påminn dig själv om ditt "Varför".

  3. - Hitta perspektiv på tillvaron, som jag var inne på innan. Jag tror att perspektiv är motgiftet till att tycka synd om sig själv. Börjar man tycka synd om sig själv går det väldigt snabbt utför, men kan vi hitta perspektiv kan vi också hitta tacksamhet. Som ett exempel så när jag simmade över Ålandshav så var min kära mamma med på båten som åkte med för att ge mig vätska och hon var grym på det - i 1 timme, haha. Efter det var hon helt grön i ansiktet och spydde konstant i elva timmar. Det blir mitt perspektiv när jag simmar. Visst, det var jättetufft men jag tänkte "vill jag byta plats med mamma just nu?". Nej, jag har det så mycket bättre än henne just nu, så då kan jag fan simma lite till.


- Som en kul anekdot berättade Peter Jihde för mig när jag var med på Nyhetsmorgon att han hade kört Vasaloppet samtidigt som mig något år, och han berättade att han fick en sån jäkla energi att se mig kämpa mig fram. Han insåg att jag hade bra mycket sämre förutsättningar än vad han har. Kan jag så kan bannemig han också.


Även om jag bara träffar Aron drygt en timme så har han redan gjort ett oerhört starkt intryck på mig. Jag inser att det inte finns några ursäkter och skämtar lite snabbt att till sommaren borde jag bestiga Kebnekaise. Aron sträcker genast fram knytnäven för en fist-bump för att låsa löftet.


- Glöm inte skicka bild till mig i Augusti när du står där på toppen. Kan jag så kan du, avslutar Aron med ett stort leende.


Boka Aron för en inspirerande föreläsning!