Vad trauma lärde mig om kärlek
- Brainz Magazine
- för 1 dag sedan
- 4 min läsning
Av Therese Lyander, Transformational Holistic Health & Mindset Coach
Jag trodde att traumaterapi skulle lära mig hur man slutar reagera för starkt. Hur man slutar ta in allt. Hur man blir en mer “hanterbar” människa. Istället fick jag syn på något helt annat. Hur mycket kärlek jag hållit tillbaka för att överleva.
Att vara ”för mycket”
När jag började i traumaterapi trodde jag att jag skulle lära mig hur man fixar sig själv. Hur man dämpar sina reaktioner, stänger av det som känns för mycket och slutar ta in världen med hela kroppen.
Men det som kom fram var något helt annat. Jag hade hållit tillbaka nästan all min kärlek.
Under all smärta som min kropp gjort allt för att skydda mig från, låg en kärlek som var så stark att den skrämde mig. När jag väl kände den blev jag förvånad över att den funnits där hela tiden, instängd. Sedan kom sorgen. Sorgen över minnet av när och varför jag övergav kärleken för första gången. När det blev för riskfyllt att visa den. Skammen över att dela den med världen.
Mitt sätt att uttrycka kärlek, ända sedan jag var liten, har alltid varit genom mitt seende och mina känslor. Projektorer i Human Design har ett särskilt sätt att se, vi lägger märke till sådant andra inte ser. Det blir ofta svårt för ett projektor-barn som spontant korrigerar sina föräldrar eller uppfattar andra detaljer än barnen runt omkring. Att ha en emotionell auktoritet ovanpå det gjorde inte saken lättare. Trots att hälften av jordens befolkning har en emotionell auktoritet så är den nödvändigtvis inte uppskattad. Därför har majoriteten av jordens befolkning förtryckt sin känslor från tidig ålder och därmed tappat kontakten med sin inre guide.
Tidigt förstod jag att mitt perspektiv inte var välkommet. Men jag visste ju inget annat sätt att vara. Så jag började anpassa mig. Försöka förstå vilka versioner av mig som var mest uppskattade. Jag höll inne allt som var jag. Resten blev som en charad, ett skådespel jag själv till slut trodde på. De få gånger mitt verkliga jag sipprade fram, blev det bara ännu ett skäl att dra åt skydden hårdare.
Från prestation till att lyssna på kroppen
Till slut blev hårdhet och prestation min identitet, både utåt och inåt.
En högfungerande, högpresterande flicka med panikångest, obearbetade känslor, försvunnen aptit och kroppssymtom som växte genom åren.
I backspegeln blir allt så tydligt, men när man är där är det svårt att få ihop pusslet. Samtidigt är det också så att vi inte lever i ett samhälle som har en holistisk syn på kroppen, trots att det är det som så tydligt krävs för att lösa dessa komplexa hälsosituationer.
Jag ser nu att det aldrig var jag. Min person var ett symtom, inte mitt sanna jag. Det var uttrycket av en lång intern kamp. En kamp att passa in. En kamp som höll mig i ett konstant överlevnadsläge.
När man lever länge i ett nervsystem som hållit sig fast i sparlåga– fight, flight, fawn, freeze- bygger kroppen ett liv baserat på skydd. Man blir expert på att läsa av rum, kontrollera energi, hålla tillbaka känslor för att inte ta för mycket plats. Allt handlar om att vara på sin vakt. När kroppen burit smärta för länge utan att få uttrycka den, packas den någon annanstans:
- käken som aldrig slappnar av
- magen som drar ihop sig
- rösten som tystnar
- aptiten som försvinner
- kärleken som hålls tillbaka i form av försiktighet
För mig var det bokstavligt.
Det var först när jag började arbeta med min käke, min röst och mitt nervsystem. Allt det som varit låst i nästan hela mitt liv, som jag började förstå vad min kropp försökt skydda mig från. Bakom spänningen fanns inte bara smärta. Där fanns kärlek. Så mycket kärlek att den nästan blev överväldigande.
Det svåraste med läkning var inte att möta det som gjort ont. Det svåraste var mjukheten. Att tillåta mig att vara öppen, tala med min riktiga röst, även om den darrade av rädsla. Visa hur mycket jag faktiskt känner. Äta på det sätt min kropp behöver istället för att hålla fast vid en ideologi jag levt i över tio år. Att vila. Släppa kontrollen. Låta kärleken finnas i kroppen utan att först förhandla om den.
Vakna upp till sig själv
Jag insåg att min djupaste kapacitet för kärlek legat gömd under allt jag trodde att jag behövde stänga ner. Som ett rum jag undvikit för att ljuset varit för starkt när jag fortfarande levde i mörker. När skydden började släppa förändrades jag, men inte genom plötsliga genombrott. Det skedde genom små rörelser:
- käken som släppte när jag sa den smärtsamma sanningen högt
- magen som mjuknade när jag slutade slå på mig själv
- rösten som kom fram när jag inte längre tystade den
- hjärtat som fick plats när jag slutade krympa mig
- relationen till mat som blev mjuk igen
- kvinnokroppen som började läka när den äntligen fick trygghet
Det var ett återvändande till mig själv. Kroppen kom hem först. Självet följde efter. Kärleken hade varit intakt hela tiden.
Kärlek är inte något som väntar på oss på andra sidan av läkning. Kärlek är själva grunden som gör läkning möjlig. Vi kan inte använda samma mönster som skadat oss för att försöka bli hela. Vi kan inte prestera läkning. Läkning är det som finns kvar när alla försvar till slut får falla. När nervsystemet inte längre behöver skydda sig. När kroppen inte längre är i krig med sig själv. Att släppa taget är en process. Den är inte linjär. Inre konflikter kommer upp tills vi kapitulerar inför sanningen. För varje lager vi släpper blir det lättare att leva i vårt nya mönster.
För varje vinst, för varje kapitulation, behöver vi sörja. Men direkt efter sorgen kommer något annat. Ny blomning, ny inspiration, en ny berättelse om vilka vi är.
Följ Therese på Instagram!
Therese Lyander är en Transformationscoach inom holistisk hälsa och mindset. Genom sitt program Finally Free hjälper hon kvinnor att återknyta kontakten med sitt inre geni genom att kombinera Human Design med holistiska hälsopraktiker. Hon vägleder dem i att frigöra trauman, hitta balans och skapa ett liv som känns genuint – på deras egna villkor.
