Skriven av: Mallika Giarimi
Jag är ännu inte så direkt påverkad av Corona, har haft turen att kunna arbeta och vara frisk hela våren. Jag cyklar till jobbet och möter få människor, sällan mer än en åt gången. Samtidigt tänker jag att den kris världen brottas med just nu – med all stress, osäkerhet, rädsla och förlust av trygghet i kölvattnet – också för med sig en god sak; trots anbefallet avstånd om två meter tycks vi komma varandra närmare. Vi samtalar om hur vi har det och påverkas av situationen, stannar upp och bryr oss om varandra, får impulser att stötta de som just nu är svagare än oss själva, tar kontakt med människor vi tagit för givna och kanske glömt bort. Sårbarheten gör oss mänskliga.
Jag personligen känner väldigt lite stress. Man skulle kunna tolka min brist på oro som att jag är kvar i förnekelsestadiet, men jag tror att det handlar om något annat; min grundmurade upplevelse av att tillvaron faktiskt är i balans, att saker har en tendens att rätta till sig på sikt. Vi människor är inte så omnipotenta som vi gärna vill tro, allt står inte och faller med oss. Man kan beskriva det som tillit, men kanske hellre nyfikenhet. Mycket kommer med säkerhet förändras och världen ser troligen lite annorlunda ut nästa år. Jag är spänd på att se hur. Vilka saker har vi gjort oss av med som vi inte längre behöver? Vilka behov har istället blivit mötta?
Just detta, viljan att se vad som döljer sig på andra sidan, att vända uppochned på uppfattningar och övertygelser, har gått som en röd tråd genom mitt eget liv. Troligen sprunget ur svåra levnadsvillkor i unga år som, för att inte kollapsa i makt- och hjälplöshet, utvecklats till en nyfikenhet och hunger efter perspektiv. Som ett sätt att försöka göra också det orimliga förståeligt och mer hanterbart.
Jag har varit bekant med och praktiserat Nonviolent Communication under många år nu. Det är ett enastående och revolutionerande sätt att kommunicera och förhålla sig till världen och varandra. Unikt i sin självklarhet och enkelhet. Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt att tillägna sig. Det tar tid och övning att ställa om från det vi tidigare lärt oss och normaliserat. De flesta av oss reagerar istället reflexartat på osäkerhet och rädsla med ilska eller misstänksamhet, och vill då gärna hitta någon att lägga skulden på.
En av de saker som fick hela min varelse att sjunga JA när jag först kom i kontakt med NVC var detta; att vi alla, utan undantag, i varje given stund gör det bästa vi kan. Där exakt bygger jag min tillit. Våra handlingar; av välvilja, glädje, omsorg – men även till synes djupt destruktiva, illvilliga eller själviska ageranden är alla uttryck för vår bästa förmåga i just den stunden. Bakom dem alla ligger ett behov, som tillgodosetts, eller inte. Att peka finger eller ge någon annan, oss själva eller en företeelse skulden för hur vi upplever vårt liv, är i längden djupt otillfredsställande. Det framkallar istället oftast en skavande känsla av olust som får oss att eskalera i våra anklagelser, utan att se att det inte leder till lättnad utan bara mer smärta. Att då ”vända på steken” och istället välja att se det mänskliga i den/det som, till synes, orsakar dig smärta är i grunden en handling av själv-respekt.
Barbro Holm Ivarsson beskriver det i sin bok ”Förlåt och bli fri”:
”Du förlåter för din egen skull, för att befria dig från bördan av att bära på ilska och agg på grund av vad någon annan har gjort. Din smärta försvinner inte bara för att du får förövaren att lida. Det är först när du släpper taget om begäret att ge igen som du själv blir fri från det som varit.”
I min Coaching har jag stor nytta av detta perspektiv. Varje gång vi människor vill skapa en förändring, vilket vi i princip ständigt vill och försöker i någon form, är det där vi måste börja. Genom att intressera oss för vilka behov som ligger bakom handlingar och val. Alla behov, inte bara de vi gillar och sanktionerar. Därför är jag som Coach alltid extra uppmärksam när en klient uttalar sig kritiskt över sig själv eller något beteende; när hen börjar använda ord som ”borde” eller ”måste” och radar upp det ena argumentet efter det andra för att ett oönskat beteende ska försvinna till förmån för ett mer önskat. Hur skulle det vara om vi tog en stund att lyssna på den andra sidan av saken?
Jag tänker att vi människor tycker inte om tvång, vi vill ha valfrihet. Kanske är det mer produktivt att ställa frågan; ”Vad är det för behov du vill tillgodose med att hoppa över träningen? Kan det vara omsorg? Valfrihet? Vila? Hur kan du möta det behovet? Finns det olika sätt?”
När vi låter våra behov bli synliga och legitima bortom tankar och etiketter på oss själva och andra – och alltså hoppar över de mål vi anser hedervärda och försöker uppnå, värderingar vi tycker vi borde leva upp till, bilder av oss själva vi vill förankra för att få vårt eget och andras gillande – uppstår i Coachsamtalet ofta en djup närvaro och en sårbarhet som kan leda till genuin omsorg. Och i förlängningen en ny förmåga att ta ut riktningen och fatta beslut om handlingar som faktiskt är förankrade och med större lätthet kan genomföras.
Tommy Hellsten sätter i ”Flodhästen i vardagsrummet” ord på det så här:
”Våra behov gör oss sårbara. En människa som visar sina behov, visar samtidigt sin längtan efter gemenskap. Hon visar att hon inte klarar sig ensam. I den stunden blir hon sårbar. Det krävs mod för att bli sig själv. Det krävs också mod att ta sig rätten att bli accepterad och förstådd som den man verkligen är. Vilken glädje när någon verkligen har sett mig!”
Att som Coach få möta sin klient där, i den stund hen upptäcker sig själv på djupet, visar sig och blir sedd – av sig själv och av mig – är djupt tillfredsställande att få vara en del av. Därför älskar jag mitt jobb.
Mallika Giarimi är ICF Certifierad Ledarskapscoach, specialist inom Kommunikation, Konflikthantering och Medling. Hon hjälper privatpersoner och ledare – större eller mindre företag liksom enskilda entreprenörer – förbättra sina prestationer, uppnå ökade resultat och nå större självinsikt. Hennes arbete tar ofta sin utgångspunkt i Nonviolent Communication (NVC). Det är ett spännande verktyg som bygger på allt det som i grunden förenar oss människor; ett empatiskt och respektfullt synsätt som bidrar till kommunikation och kontakt. Hon har även tidigt under många år arbetat inom konst- och kultursektorn som designer och inredningsarkitekt. Som erfaren kreatör och entreprenör leds hon av nyfikenhet, kreativitet och fördomsfrihet och har en väl utvecklad förmåga att snabbt se lösningar på problem.
